Jag visste, jag sa till dig, jag skulle aldrig somnat förra natten. Visste att jag borde tagit vara på stunden, sova kan jag göra någon annan gång. Jag höll mig vaken så länge jag kunde, höll om dig hårt i mörkret och önskade att jag aldrig skulle behöva släppa dig. Jag önskar och hoppas, men tillslut kommer allting göra sönder mig, för inget tycks gå i uppfyllelse. Jag skyller inget på dig, det är trots allt jag som orsakat att det blivit såhär. Det är mitt fel. Jag kommer bära med mig den tanken resten av livet, skuldkänslorna kommer alltid hinna ikapp, hur fort jag än lyckas springa. Jag längtar tillbaka till sängen, längtar tillbaka under täcket som värmts upp utav oss två, vi två tillsammans. Ger du upp mig nu, ska du veta att jag aldrig hade slutat älska dig.