Det gör så jävla ont, jag trodde inte att man kunde må såhär dåligt och känna den här smärtan. Men det är precis vad jag upplever nu, jag är helt orklös. Helt tom, finns ingenting kvar av mig. Han lämna mig, med mitt hjärta som jag givit till honom i tron att det var vi två förevigt. Han har lämnat mig ensam. Som att sparka på någon som redan ligger, jag är helt hjälplös. Jag blir arg på mig själv att jag skriver allt på den här patetiska bloggen men det är kanske ett omedvetet skrik på hjälp. Snälla hjälp mig. Varför kan inte allt bli som förr, det var du och jag. Snälla kom tillbaka. Lämna mig inte. Alltså känslan att bli lämnad ensam är obeskrivlig. Men det är mitt fel, jag som mått dåligt och fått dig att ge upp hoppet om mig. Men tro inte att du inte gjorde mig lycklig, för det gjorde du. Det var inte du som orsaka mina tusen tårar som rann nedför min kind då jag fick luta mig emot din axel. Tro inget annat, du gjorde mig lycklig och kan fortfarande göra. Varför lämna varandra då vi båda är förälskade i varandra? Vi båda mår dåligt av det. Jag mår bara dåligare. Hjälp. Låt det alltid vara du och jag?